Sandra

Det är ibland väldigt jobbigt att vara jag. Folk missförstår en eller förstår sig inte alls på ens humör. Jag har många gånger önskat att jag ägde egenskaper som jag saknar eller endast har en mild grad av. Som självsäkerhet, mod, spontanitet, rastlöshet (för skulle man då inte orka träna mer?) m.m. Men en sak som står överst på listan, är lugn. Jag önskar att jag var en lugnare person. Inte så att jag skulle vilja ändra hela min personlighet, för jag gillar ändå den jag är. Men skulle det inte vara skönt att istället för att bli arg, helt enkelt ta saker med ro? Att vara lugn. 

Jag kan inte låta bli att jämföra mig med andra människor. Och visst, ingen är väl perfekt. Men varför fick jag det heta humöret? Bristen av tålamod och ilskan? 

Ibland kan jag inte låta bli att fundera på om jag verkligen ska ha hund. Om jag verkligen ska jobba med djur. Borde jag kanske bosätta mig i en stuga mitt ute i ingenstans, alldeles ensam? Missförstå mig inte, jag älskar min hund, och jag älskar mitt jobb och att jobba med hundar. Men ibland blir jag arg över saker som jag kanske inte ens skulle behöva bli arg över. Vilket i slutändan gör så att jag ångrar mig. Ibland så mkt att jag blir arg, för att jag blev arg. 

En ond cirkel som jag ngnstans måste hitta ut ur. För även om jag inte är en arg person, så blir jag ofta arg. Humörsvängningar kanske, samtidigt som jag kan gå och va arg en hel kväll. För en struntsak. Så ahh, jag har skrivit ett inlägg förut där jag poängterar att dem flesta hundägare tränar sin hund på massa olika saker. Att inte skälla. Att klara av hundmöten. Att inte hoppa på folk. Osv. Men jag, ja jag tränar fortfarande mig själv.