Sandra

Kan inte förklara med ord, men jo jag känner mig ensam. Under min uppväxt har jag varit van vid att alltid ha någon som alltid är på. Någon som alltid vill umgås. Någon som när jag inte frågat -alltid frågat mig. Jag vet inte hur man gör saker själv i längden. Jag är en väldigt social människa som inte vill vara själv mer än ngn kväll per vecka, så när jag då blir ensam mer än det så blir jag nedstämd.

Dessutom förstår jag inte vad som skett. Varför jag plötsligt står själv så många gånger? För det är det som är problemet, att detta inte är första gången som jag känner mig ensam på senaste tiden. Som om alla andra har ngt bättre för sig. Och visst ska man ha ett liv utanför sina kompisar, men joo jag behöver en sån som jag. Jag har alltid haft någon som haft den rollen. Den där som man umgås med så mkt att folk liksom förväntar sig att den andra kmr om man bjuder med den ena. Den där som man alltid frågar i första hand och som man alltid vill ha med. Den där som man sätter före alla andra. 

Jag har ingen sån.