Sandra

I 8 månader har jag kämpat med att komma över förlusten av min hund som jag efter mycket tänkande valde att omplacera. Jag har under 8 månaders tid haft svårt att titta på bilder utav henne utan att tårarna hotat att tränga fram. Utan att på sätt och vis ångra mig -även om jag hela tiden varit medveten om att det var det bästa för oss båda. Saknat henne. Varit lite avundsjuk på hennes nya ägare eftersom jag visste vilken underbar hund dem fick. Så många gånger som jag önskade att hon inte varit så osäker. Att jag kunnat hantera det bättre.

Igår avlivades hon, efter ett tufft beslut av nya ägarna, och på sätt och vis har jag känt för att sätta mig och storböla. Som om hjärtat spruckit. Men samtidigt har det inte kommit några tårar. Dem har legat där och hotat, men dem kom aldrig. Lämnade aldrig ögonen för att visa min sorg över det hela. Tills jag skrev detta inlägg. För kanske är det först nu som jag inser att det är på riktigt. Att min älskade tokcollie inte finns längre. För även om hon inte varit min på 8 månader, så kommer hon alltid vara min. Min första egna hund som alltid kommer finnas i mitt hjärta.