Sandra

Det blev plötsligt för mkt. Jag vet inte vart mitt liv har tagit vägen, men plötsligt är det som om jag lever här i min egna lilla bubbla i västerort. Dem enda jag för tillfället träffar verkar vara familjen och släkten, och inget illa om det, men vart tog mitt sociala liv vägen? Okej, jag ska inte säga så egentligen. Nästan varje helg blir det till att träffa kompisar, men jag saknar att ha det så under vardagar också. Samtidigt är jag alldeles för trött för att göra något efter jag jobbat. Jobbet sliter ut mig. Inte bara fysiskt, utan allt jävla skit på det där stället tynger ner mitt psyke som aldrig förr. Det var länge sen det var bra där, men nu börjar det fan bli för mkt. Jag har seriös ångest över att gå och lägga mig, eftersom jag inte vill kliva upp för att mötas av ännu en dag att åka till jobbet.. Låter bra eller hur?..

Jag hatar pengar. För om jag inte var i så stort behov av det så skulle jag dra därifrån direkt. Det lilla som håller ens humör uppe är hundarna (dem flesta) och Bella. Vad jag skulle göra utan henne vet jag inte, för alla andra är.. för mkt. På olika sätt. Jag pallar det inte. Därför känns det jobbigt att behöva möta vardagen nu när Bella är sjuk. Hur fan ska jag palla vara på det där stället utan henne? Vi är mitt uppe i ett krig, och hon är nu tillräckligt skadad för att för tillfället inte kriga tsm med mig. (udda jämföring men ahh..) Jag kan inte kriga själv, det tar alldeles för mkt. Var en otrolig lättnad att få sällskap av syster idag. Kanske betydde det mer för mig än vad både hon och jag förstod, och tack vare henne blev dagen ganska bra ändå <3
Kan inte ngn bara ge mig och Bella snålskjuts så vi direkt kan göra det vi vill? Dra därifrån och skapa vårt eget dagis. Fyfan vilken lättnad det skulle va. Men nee, livet funkar inte så. För att få det man vill måste man oftast kämpa.. jag bara önskar att jag för tillfället slapp kämpa ensam. För även om jag egentligen kanske inte gör det.. så känns det så.