Sandra

Fy satan vad jag haft det jobbigt. I söndags åkte vi ju till Getinge och Gemdales kennel. Jag blev kär i en av flickorna, och det beslutades att jag skulle ta med henne hem redan i söndags! Så långt var allt underbart, men drömmen blev till en mardröm då vi stannade vid McDonalds i Mjölby för att rasta valpen och sen äta.. (och för att man inte ska behöva undra hur detta kmr sluta så skriver jag det här, det slutar bra!) för hon fick panik av kopplet och kom lös. Självklart ville hon inte komma till oss heller, och försvann in i skogen. Vi letade efter henne men såg henne ingenstans, och helt ärligt så trodde jag att "den hunden ser jag aldrig mer". Hemskt var det kan jag ju säga. Efter en stunds letande så efterlyste vi henne till polisen och åkte sen hem. Låter hemskt, men vad fan ska man göra när klockan är tio på kvällen, man är cirka 2,5 timmes resa hemifrån och man har en hund som är uppskrämd och försvunnen? Vi försökte få tag i uppfödaren under vägen hem, men utan framgång.

Måndagen började iaf med ett telefonsamtal från polisen som fått in tre samtal under natten där personerna som ringt hade sett valpen vid samma ställe där hon försvunnit. Jag, Nadja och Sara åkte tillbaka dit och såg henne det första vi gjorde. Dock ville hon inte alls komma till oss, och efter att ha försökt locka henne till oss i kanske en halvtimme så försvann hon. Vi tog vätskepaus och försökte ett flertal gånger få tag i uppfödaren, som tack och lov slutligen hörde av sig! Hon sa helt självklart att hon skulle komma, och vi valde självklart att vänta.
Polisen var där ett flertal gånger och jag säger då det, mjölby polisen är bäst! Även om dem inte fick tag i henne så var dem där för att hjälpa till och allt. Dock sa vi åt dem att uppfödaren var på väg och dem åkte därifrån för att lämna det i våra händer. Vi såg lilla valpen igen, men då uppfödaren äntligen kom så hade vi inte sett henne på ett bra tag. Hon började iaf söka efter henne med sina två hundar (varav ena var valpens mamma), men efter två timmars letande så bestämde vi tillsammans att jag, Nadja och Sara skulle åka hem. Allt vi gjorde var ju att sitta och vänta.

Imorse fick jag ett sms av uppfödaren där hon sa att hon inte sett henne, och där hon bad mig ringa in och annonsera om vår bortsprungna lilla tjej. Självklart gjorde jag det direkt, och ringde senare till jobbet där jag tänkt säga att min valp är bortsprungen så jag vet inte när eller om jag kmr. Kunde dock inte prata så syster fick berätta för Bella. Började undra om jag skulle få va med om att inte hitta min hund på flera månader.. eller i värsta fall aldrig. Men så ringde det på mammas mobil.. Det var polisen som precis hade fått kontakt av en man som just då befann sig med en lös hund. Beskrivningen hon gav lät lite tveksam.. men jag fick iaf hans nummer, och efter att ha ringt honom så stod det klart att det var vår tjej! Uppfödaren fick genast vägbeskrivningen och efter elva, halv tolv fick jag ett sms där uppfödaren sa att hon hade vår tjej, och att dem var på väg hem. SATAN vad skönt det var. Kan inte beskriva lättnaden som infann sig.
Så nu är min lilla vovve hos uppfödaren igen för att vila och ta igen sig, och vi ska höras imorrn eller på torsdag för att planera vilken dag jag kan hämta henne. Slutet på denna berättelse är lycklig, och fy satan vad skönt det är! Den 5e och 6e juni kmr jag fan aldrig glömma. Tur som satan att min uppfödaren är bäst! :) Inte bara för att hon så självklart ställde upp och kom dit och var där hela natten, utan också för att hon var lugn och stöttande!