Sandra

Jag fick lust att skriva ett seriöst inlägg. Ett lite mer personligt inlägg. Men det känns som om jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om. Eller vart gränsen går hur privat man kan skriva. Eller okej.. det är min blogg, och sen är det väl typ bara mina vänner och ngr få andra som läser min blogg.. så vad spelar det för roll egentligen? Jag skriver i bloggen för min skull, för att roa mig själv och för att kunna gå tillbaka och läsa om saker man varit med om. Fyfan nu blev jag orolig över att blogg.se typ skulle dampa och ta bort exakt allt man skrivit. Fatta hemskt det skulle vara :O har ju fan bloggat sen augusti 2007. Hahha, shit helt sjukt länge. Hur som helst så kan jag ju säga att bloggen min är otroligt viktig för mig. Vilket nog dem flesta vet. Haha.

På något sätt känner jag mig nöjd just nu. Som om livet åter igen ler mot mig, och jag menar jag behöver inte må dåligt på grund av att vissa inte gillar mig så som jag gillar dem. Man kan inte bli gillad av alla, och det är väl ändå dem som gillar en som räknas? Jao precis. Så varför då bry sig om dem som inte gillar en? Ja det låter bara så onödigt. Och jag gillar när jag tänker så, för det är då jag mår som bäst. När jag bara är och tar dagarna som dem kmr. Visst jag gillar att planera, men vet att det oftast blir bäst och roligast om man inte planerar så mkt.

Men sen dyker vi ner i en mindre rolig sak, ja det känns som om jag tappar kontakten med personer som betyder så sjukt mycket för mig. och visst jag har lärt mig att man inte träffas lika mycket nu som när man gick i skolan.. men trots att man har lika roligt för det när man väl ses.. så känns det som om man tappar dem. Som om vänner som man hållt nära sig glider iväg.. hela tiden längre och längre ifrån. Och där har vi ett problem, för jag känner mig maktlös. Som om det inte finns ngt jag kan göra åt det. Men sedan inser jag att jag kan göra ngt åt det, men att jag helt enkelt inte orkar. För jag orkar inte kämpa för att behålla alla vänner så nära som man skulle vilja. Dock betyder det inte att dem inte betyder ngt för mig.. nej det kmr dem alltid göra. Och jag måste på något vis tro på att man kan behålla kontakten och fortsätta ses.. även om det ibland känns som om det inte kmr hända.
Jag kan ju säga att när jag funderar på vänskapen så blir jag ibland fundersam.. orolig. Eftersom jag ibland inte riktigt kan urskilja vem som står mig närmast. Jag har väl alltid haft ngn eller ngr som jag varit närmast, men nu vet jag inte längre. Okej, jag kan ju säga att Alex är närmast, dels för att jag känt honom längst och dels för att han troligtvis känner mig bäst. Men sen dyker frågan upp om han verkligen gör det. Känner han mig bäst? Jag vet inte, och det gör mig orolig. För när det sen kmr till saker som jag vill prata om, saker som jag behöver få dela med ngn.. så vet jag inte vem jag ska vända mig till. Inte för att jag inte litar på mina vänner, och inte heller tvivlar jag på att dem alla skulle göra sitt bästa för att hjälpa mig så gott det går. Utan det beror endast på mig. På att jag inte gillar att dela med mig om mina känslor. Varför det är så vet jag inte. Är jag rädd för att bli sårad eller är det ngt annat? Har jag kanske svårt att lita på andra? Hahah, nej. Jag litar på många så jag är säker på att det inte är det. Men så vad beror det då på?