Sandra

Det växlar hela tiden. I ena sekunden är det hur lugnt som helst. Jag tror det är när jag bara är och tar dagen som den kommer. När jag njuter av tiden här uppe i Norrland. Men så fort jag tänker på Sthlm, på hur det kmr bli när jag kmr tillbaka dit, så mår jag dåligt. Det blir som ett stort jävla mörker som bara drar in över mig. Och ärligt, jag pallar fan inte det. Jag orkar inte det. Det är ert fel! Samtidigt som det är mitt eget fel. Mest mitt eget. Det kändes bara bra att skylla ifrån sig där i typ.. en sekund.
Det är i alla fall tur att jag har saker att se fram emot när jag kmr hem till Sthlm sen. Tott kmr!<3 Jag ska praktisera på ett hunddagis och träffa Curry ngn dag. Sen i juli är det Harry Potter! :D Sen kanske man ska träffa Therese också? :) och sen åker man upp till norrland igen. Just nu, som jag känner nu. Så kmr jag nog stanna kvar i norrland ett tag. Skita i allt och bara vara här med farmor. Kanske åka ner i augusti igen med henne. Fly från livet i Sthlm jao. Men det vet man inte. Kanske kmr jag inte känna som jag gör nu. Det märker vi.

Jag körde moppe idag. Precis som jag gjorde igår. Men det var idag som det slog mig. Jag älskar moppen. Jag seriöst älskar den så sjukt mkt! Den betyder frihet för mig. Samtidigt som jag har så många underbara minnen sammankopplade med den. Och farmor ska sälja den. Jag förstår jue varför, men fyfan.. jag kmr sakna den </3 När jag körde idag så kände jag bara hur allt rann av mig. Hur bra jag mådde. I måndags, dagen innan vi åkte hit, så längtade jag upp hit så jag kunde gå ut i skogen med vovven och gråta ifred. Det har inte blivit av än. För här uppe mår jag bra. Här uppe spelar alla saker inte lika stor roll längre. Dessutom sitter jag inte vid datan hela dagen. Jag gör saker. Hjälper farmor, går ut med vovven, kör moppen m.m. Jag älskar det<3

Norrland är min frihet, och just nu var det väl precis vad jag behövde. Även om jag då och då önskar att vissa saker inte skulle ha ändrats. Att vissa saker skulle vara precis som dem var förut. Men så är det inte. Och även om jag hatar det. Mår dåligt av det. Så måste jag acceptera det. För hey, jag hatar att vara nere. Vem gör inte det egentligen? ;D Well well. Jag saknar er som fan. Men jag tänker kämpa för att acceptera att det har förändrats. Och även om jag egentligen blir sur och kmr känna att jag inte vill finnas där för er då ni vill det sen, om ni nu vill det. Så kmr jag troligtvis vara där. För ni betyder för mycket för mig för att jag helt ska kunna släppa er. Sorgligt men sant. Jag undrar bara om ni ens förstår den smärta ni ger mig ibland. Om inte, skaffa glasögon. Och om ni ser det.. och inte bryr er. Så säg det direkt och låt mig släppa taget.
Jao, det är blev ett ganska privat inlägg. Men hey, I don't care. Det känns alltid bättre för mig att skriva lite tankar. Och well, ibland vill jag dela med mig till vissa. Även om jag oftast helst vill hålla det inom mig. Dessutom så är min blogg viktig för mig. För jag kan gå tillbaka och läsa om vad jag skrivit förut. Vilket ibland behövs. Av flera olika orsaker.