Sandra

Ibland förstår jag mig inte på henne, och jaa jag blir svartsjuk. Jag är
en svartsjuk person och jag vill ju vara med henne. Det är nästan som
om hon inte gillar en lika mycket då hon har dem andra. Jag menar..
det är ju inte så att hon inte får vara med dem, eller att hon måste vara
med mig om hon inte vill... Det känns bara som om man är den där
hon umgås med då ingen annan har tid. Alltså jag är ju glad att hon
har det bättre nu, har roligt med dem och sådär.. men samtidigt så vill
jag ha roligt med henne.  Jag vill ju vara med henne på fritiden.. det är
liksom inte bara något jag säger.
Antagligen är det väl jag som överreagerar som vanligt. Tänker för mkt
och sådär.. jao plus svartsjuka där.. otroligt bra blandning.. Not! aja..
det är nog bara jag som överreagerar som jag sa.. jao, det vore liksom
inte första gången.


Och när jag ändå är inne på dessa spår.. fyfan vad jag saknar Kamilla!
Visst vi träffas ju i skolan och sådär.. men vår kontakt är inte lika bra
som förut. Den är helt okej, men ändå inte densamma som den var.
Vi hade det så mysigt på våra små resor till och från skolan. Våra fina
samtalsämnen. Våra vändor till donken för att köpa glass. Våra skratt
åt allt och ingenting. Visst var det mysigt när vi var alla tre där på våra
resor. Jag, Alex och Kamilla. Men under en lång tid var det bara jag och
Kamilla. Något som fick oss att komma närmare varandra. Och fyfan
vad hon fanns där som stöd då! Det går fan inte ens att förklara. så jaa,
FYFAN vad jag saknar henne! <3